När jag var väldigt liten lade min mamma min skolväska på ryggen när jag började grundskolan och sa: 'Min son, du bär livets börda.' Då förstod jag inte livets börda . Jag skrattade! Var livets börda bara några pennor och anteckningsböcker? Sedan växte jag upp såklart. Jag gick i gymnasiet. Livsbördan på min rygg blev tyngre och tyngre! Jag sa att min mamma hade rätt! Sen började jag gymnasiet. Bördan av min väska började lätta. Sedan började jag inte bära en väska alls. Jag tror att min mamma hade fel för första gången!
Sedan fortsatte universitetsåren... När jag slutade skolan insåg jag att mamma hade rätt igen. Och livets börda låg på min rygg. Det visade sig att det inte var väskan som var tung! Livets börda; Det var allt jag axlade när jag började mitt utbildningsliv, alla upplevelser jag hade... Det var det verkliga livet själv! Ni unga som precis börjat skolan! Är du redo att bära livets börda? När vi gick i grundskolan brukade vi täcka våra böcker och anteckningsböcker. Det var en separat ritual för oss. För det var något som tillhörde oss! När vi väl satte etiketten på den var den vår nu! Så nu ? Böckerna är gratis, men det spelar ingen roll. Lätt besittning leder till lätt att ge upp. Sedan hade vi suddgummin som vi hängde runt halsen. Jag tror att det var väldigt viktigt för oss att inte göra ett misstag vid den tiden.
Eftersom vi upplevde misstaget och vi raderade det med vårt suddgummi. Nuförtiden finns det varken ett sudd eller vikten av misstag. Mammor bär väskorna istället för barnen. Barn får inte ansvar. Familjer talar som deras röst istället för dem. Därmed glömmer barnet att kräva sina egna rättigheter och lever i ett rosa skyddande moln. Om barnet får bra betyg är det känt. Om han får ett dåligt betyg betyder det att "läraren är besatt av mitt barn". Barnet har alltid rätt. Lärarna är "för bajsar". Barnet får lära sig att sträva efter det som är bra och vackert. Om det är sant och erfarenhet är det en onödig handling. Barn spelar inte spel längre. Gymmet är inte längre lika viktigt som det brukade vara. För våra vackra barn undvek alla fysiska aktiviteter! Om det finns, eller om det inte finns något internet... De gjorde allt med en knapptryckning, utan att lämna sina platser. Tror du att detta kan bero på väskorna de inte har med sig?
Det finns barn som går till gymnasiet och inte kan läsa eller skriva. Tja, jag frågar dig . ? Vilka är de människor som hindrar honom från att axla livets börda? När jag var liten berättade min mamma historier: ”Cikadan och myran.” Myran arbetade hårt hela vintern och samlade mat till sig själv till sommaren. Cikadan brukade spela instrument, sjöng och sjöng hela sommaren. Nu ser jag att det finns några cikador runt mig! Men tyvärr sjunger de inte längre, de väntar bara med allt klart framför sig. Egentligen är jag alltid rädd för barn. De säger alltid sanningen: 'Mamma, jag gillar inte det här, släpp det, usch, det luktar så illa här inne... Jag menar, barn kunde uttrycka sig innan de gick till skolan! Men när de växer upp uttrycker de sig inte. Varför? Vi har inte längre modiga barn som ropar "Kungen är naken!" Även de är fångade i flocken och fortsätter att berömma kläder som inte finns. Låt oss lämna våra barn ifred nu! Låt dem känna tyngden av väskan på ryggen och kanske en dag kommer cikadorna att sjunga igen...
Läs: 0
