Den omstruktureringsprocessen som sker efter att de relationer som innehåller emotionella kärnbehov för individen försvinner definieras som sorg. Förlust- eller sorgeprocessen är inte begränsad till en oåterkallelig dödshändelse. Det är också en process som syftar till att anpassa sig till det framtida livet, även när många känslomässiga relationer fullbordas. Enligt Freud är sorgeprocessen ett försök att överföra de förlorades resurser till resten av livet och orsakar smärta i många aspekter.
Ett av psykologins viktigaste forskningsområden har genom åren varit sorgesvaret. Sörjande svar på det som har gått förlorat; Karaktären av relationen mellan individen och den förlorade personen, den betydelse individen tillskriver förlusten, formen av förlusten, individens copingstrategier och personlighetsegenskaper hänger nära samman med individens psykosociala stödmöjligheter. Av denna anledning kan man säga att sorg är specifik för individen.
Den amerikanske sorgterapeuten J. William Worden konstaterade att den sorgreaktion som uppstår efter förlust är en uppgift som hjälper individen att omstrukturera kognitivt och känslomässigt. Worden beskriver det normala sorgesvarets uppgift så här: "Det måste finnas en plats för den förlorade i den efterlämnades liv som säkerställer att denna plats både är kopplad till den förlorade och inte hindrar den förlorade från att fortsätta. hans liv."
Elisabeth Kübler-Ross Som ett resultat av sina studier och observationer om sorg, konstaterade han att det finns några stadier av sorgreaktionen. Enligt Kübler-Ross är sorgreaktionen; Det inkluderar stadierna av chock och förnekelse, ilska, förhandlingar, depression och upplösning (acceptans). Chocken och förnekelsefasen kännetecknas av oförmågan att acceptera den irreversibla förlusten och reaktioner ofta i form av domningar eller frysning. I ilskefasen börjar förlusten accepteras och ett sökande efter en orsak eller ansvarig för förlusten inträffar. Förhandlingar är den period då individens tro att förlusten är oåterkallelig börjar få fäste och känslor av hopplöshet intensifieras. I depressionsfasen accepteras förlusten och klagomålen om depression är på sin mest intensiva nivå. Dissociation är den sista fasen där positiva känslor och tankar om framtiden omorganiseras. Om en individ har fastnat i något av dessa stadier efter en förlust kan det göra att sorgen blir långvarig eller komplicerad.
Om sorgsymtomen överstiger ett år kan det tyda på en långvarig sorgreaktion och göra det nödvändigt med psykologisk behandling. Det kan dock finnas situationer som gör psykologisk behandling oundviklig i sorgeprocesser som inte har överskridit ett år. Särskilt om individens funktionalitet är avsevärt försämrad efter förlusten, om fysiska symtom (som allvarliga förändringar i sömn och aptit) orsakar betydande problem, om det finns psykotiska symtom (som vanföreställningar eller hallucinationer), eller om det finns tankar på självmord, ingripande i sorgesvaret kan vara nödvändigt, oavsett dess varaktighet. Vid behandling av sorg kan sorgspecifika kognitiva interventioner och terapitillämpningar användas, såväl som psykotropa läkemedelsbehandlingar vid behov.
Läs: 0
