Hej alla. I den här artikeln skulle jag vilja prata med dig om förluster och våra känslomässiga reaktioner på dessa förluster.
Orden jag hörde från många av mina klienter och människor runt omkring mig som ett resultat av jordbävningarna vi upplevde nyligen var: ”Hur ska vi fortsätta från och med nu? Hur normaliserar vi? Det känns skyldigt att vara lycklig som tidigare.”
Även om många av oss har återvänt till vårt dagliga liv efter jordbävningen, antar jag att dessa frågor alltid kämpar i bakhuvudet. Ja, ingenting kommer någonsin att bli sig likt igen. Inget behöver dock vara värre än tidigare.
När vi upplever en händelse som överskrider vår kognitiva och emotionella kapacitet, börjar vi aktivera olika mekanismer som kommer att anpassa oss till det fysiskt och mentalt. Våra reaktioner är ibland medvetna och ibland omedvetna. Det viktiga är att inse att det inte finns något specifikt mönster av våra reaktioner i sådana situationer, och att varje reaktion är lika unik som våra fingeravtryck.
Ja, det är någonstans vi återgår till vårt "normala" livet medan människor som har upplevt en traumatisk händelse kämpar för att hålla fast vid livet kan utlösa skuldkänslor. Men vi bör också tänka på detta: Ingen person som har upplevt en jordbävning på nära håll upplever ångest, depression och traumasymtom varje sekund. Det är också ett misstag att placera dessa människors upplevelser på en fast plats som är specifik för jordbävningar. Ett sådant förhållningssätt gör att vi ser livet för människor med traumatiska upplevelser som enbart bestående av detta trauma och det ger en bättre bild av de ögonblick då motivationen att fortsätta leva är mångsidig. Ibland är det också möjligt att inte ge ett specifikt svar som är kopplat till en specifik händelse. Vid det här laget är det viktiga att se hur användbara dessa reaktioner är för individens kognitiva och emotionella hantering och anpassning till sitt liv vid en funktionell punkt.
Läs: 0
