"Ett liv som levs utan reflektion levs inte", säger Sokrates. Meriç Bilgiç tillägger också, "Ett liv som vi spenderar ständigt med att tänka levs inte." Hur avgör vi om ett liv har levts eller inte? "Vi lever på ett eller annat sätt!" Är det så här eller så? Hur avgör vi om ett liv har levts eller inte? Hur ska man leva? Hur ska vi leva? Oss själva? Hur mycket av detta beslut tillhör oss och hur mycket av det har formats? Hur är det med vår personlighet? Våra handlingar, våra tankar... Hur är det med våra känslor? Går det att bestämma? Kan det vara så att vi får lära oss hur man känner? Kanske "karaktär är en persons fängelse!"
Vilken mardröm!
Ett jag som hindrar livet... Ett fängelse som du inte kan fly ifrån, inte kan förändras och ibland inte ens inser det. Blir en person intrasslad i sig själv som en kedja bunden till tillvaron? Att existera är att vara sig själv, men varje gång du skriker om din frånvaro så gnager det i dig som en orm gnager sin svans.
Vilken paradox!
Existens framstår för en person som ett straff, men det övergår i icke-existens. Hur svårt det är att bryta kedjorna, att gå ett steg längre både inuti och utanför. Kan en person renas från sig själv? Kan det förstöra en hel tillvaro? Kan han smälta sin rädsla, ilska, sårhet och ånger? Kan han tacksamt ersätta resterna av sitt förflutna, ibland skräp, på hyllan? Kan en person välja idag och detta ögonblick trots sig själv? Kan en person acceptera och omfamna denna sanning trots att speglarna skriker över hans ensamhet? Och kan denna verklighet smälta in i människor, med den enhet som följer med ensamhet för alla? *Kan en person vara sig själv och svämma över bland människor? Eller kan han vara sig själv med människor? Kan han välja "själv", vem han är? Kan han välja mellan existens och icke-existens i varje ögonblick av livet och välja att vara sig själv? Att vara den enda bland oändliga möjligheter när du väljer vem du är? Att vara den du väljer och bestämmer? Att fritt förvandla en osäker tillvaro till din egen tillvaro och skapa ett nytt du, i varje ögonblick... Att veta att du kommer att försvinna, att veta att du kommer att dö i en osäker tid och plats. Att veta att en dag kommer allt ditt arbete att flyga iväg...
Du kommer att leva tills du dör, bara tills du dör, men tills du lever Du kommer att älska det... Vad modigt det är att vara dig själv! Vilket mod att vara fri! I den mån du kan avgöra hur bestämt det är... Rädslor och ångest och hjärtklappning... Kan dessa vara relaterade? Eller är det som verkar vara ett straff för existensen faktiskt en persons skapelse av sig själv med glädje och entusiasm? Kan valfrihet utlösa spänning snarare än rädsla? Kan livet vara som en lek istället för en tung roman? Kan det vara så att dödens verklighet inte innebär meningslöshet utan innebörden av nuet och det tillfälliga och meningslösa i sorg, krig och smärta? Hur hjälplösa vi är inför döden, kan denna hjälplöshet ge lite tröst? Hot, rädsla, osäkerhet, kontroll, grandiositet, misslyckande, orättvisa... Kan det minska bördan av dessa?
Varför ställde jag så många frågor? Ingen! Jag ville bara kasta ett ben. Låt mig sedan avsluta artikeln med en dikt av Edip Cansever, låt den öppna ditt hjärta lite...
SLUT
Vad Ester sa
Var inte rädd för din ensamhet
Vad Ester sa sa
Och låt det komma och låt alla mina ord förgå
Låt dem komma och förgå
Detta är Esters ord
Bland folket
Låt mig vara mig själv och svämmar över
Det här är Esthers ord
Ta inte avstånd från människor
Men alla ska vara sig själva
Då ska alla vara sig själva
En dag ska alla vara sig själva själva
Detta är vad Esther sa br /> Det är det redan.
För det är det.
Edip Cansever*
Läs: 0
