Ocklusion av lungartären och dess grenar av en blodpropp kallas pulmonell tromboembolism. Den vanligaste källan till blodproppar i lungvenerna är de djupa venerna i benen. Det är en allvarlig sjukdom som är vanlig i samhället, svår att diagnostisera och som kan leda till döden.
Det är vanligare i höger lunga än i vänster. Dess fördelning är mer i de nedre delarna av lungan än i de övre delarna.
Det är vanligare hos män. Det ses dock lika hos män och kvinnor efter 50 års ålder. Risken ökar med åldern.Lungemboli varierar också säsongsmässigt, och den observeras öka under vintermånaderna. Risken är också hög i familjerna till patienter som har haft lungemboli.Medan risken för död hos obehandlade patienter på grund av lungemboli är 25-30 %, minskar den till 3 % hos de som behandlas. Återfall kan inträffa med en hastighet av 5-23 % vid lungemboli. Den farligaste perioden när det gäller återfall är 6-12 månader efter avslutad behandling.
Den främsta riskfaktorn för lungemboli är tidigare större operationer. Operationer som har utförts de senaste 45-90 dagarna ökar risken för emboli med 4-22 gånger. De operationer med högst risk är frakturoperationer i nedre extremiteter, operationer för höft- och knäproteser och operationer i buken. Risken för blodproppar i lungorna ökar också hos patienter som är inlagda på sjukhus på grund av stroke, hjärtsvikt, hjärtinfarkt, KOL och diabetes. Risken för lungemboli är också ökad hos cancerpatienter. De cancerformer med högst risk är cancer i buk- och bröstorganen samt hjärntumörer. Risken för lungemboli ökar hos patienter som får kemoterapi, särskilt i de inledande stadierna av kemoterapi. Risken för lungemboli ökar även under graviditeten. Risken ökar ännu mer hos dem över 35 år, i 3:e trimestern, i postpartumperioden, hos dem som föder med kejsarsnitt och vid flerbördsgraviditeter. P-piller och postmenopausal hormonbehandling hör också till de faktorer som ökar risken för lungemboli. Genetiska faktorer är också bland de faktorer som gör att proppar uppstår i lungorna.
Den vanligaste genetiska sjukdomen som predisponerar för lungemboli i vårt land är faktor 5 Leidens sjukdom. De med oförklarliga, återkommande emboliattacker före 40 års ålder och en familjehistoria av emboli Genetiska tester bör utföras på personer med emboli i anamnesen, i ovanliga områden (intraabdominala vener, vener i övre extremiteterna) och i de med en historia av återkommande emboli.
Det är viktigt att först vara kliniskt misstänksam vid diagnosen. Lungemboli bör misstänkas hos patienter som uppvisar klagomål om plötslig uppkomst av andnöd och hjärtklappning, vars lungröntgen är normal och vars tillstånd inte kan förklaras av någon annan orsak. Eftersom lungemboli ofta tar bort blodpropp i benets djupa vener, kan patienter uppvisa klagomål av smärta, tyngdkänsla och kramper i vaden. Fysisk undersökning kan avslöja en ökning av diametern i hela benet, ödem och rodnad i ena. En patient med lungemboli upplever oftast plötslig dyspné, hjärtklappning, upplever ett klagomål av bröstsmärtor. Bortsett från detta är hosta, blodig sputum och feber också symtom som kan uppstå vid lungemboli. Om proppen sitter i lungans huvudkärl blir tillståndet ännu allvarligare och patienter kan söka sig till akuten med medvetslöshet, svimning, lågt blodtryck, hjärt- eller andningsstillestånd Även om det kan finnas fynd som tyder på emboli vid lungröntgen vid diagnos kan 20-40 % vara normala. EKG, arteriell blodgas och vissa blodprov kan hjälpa till att ställa diagnosen. Lungtomografi med medicin ger en definitiv diagnos. Hos patienter med njursvikt och gravida kvinnor kan lungscintigrafi, som har mindre strålningsrisk, användas för diagnos istället för tomografi. Eftersom emboli vanligtvis härrör från benens vener, hjälper upptäckt av propp på nedre extremiteten Doppler-ultraljud diagnos vid njursvikt, graviditet och kontrastallergi.Om emboli är i huvudvenerna som kommer in i lungan kallas detta tillstånd massiv lungemboli. Om en patient får plötslig andnöd, blåmärken (cyanos) på läppar och naglar, tecken på höger hjärtsvikt och lågt blodtryck, bör massiv lungemboli övervägas och en tomografi bör utföras omedelbart. Vid förekomst av utbredda och stora proppar i båda huvudlungkärlen vid datortomografi bör en diagnos av massiv lungemboli ställas och akut behandling bör inledas. Om en tomografi inte kan utföras på grund av patientens dåliga allmäntillstånd kan höger hjärtsvikt upptäckas genom att göra en ekokardiografi vid sängkanten, ibland kan hjärtsvikt upptäckas. Till och med förekomsten av en propp kan påvisas.
När diagnosen lungemboli är säker och patienten inte löper risk att blöda, bör antikoagulantiabehandling, även kallad blodförtunnande medel, påbörjas utan dröjsmål.
Antikoagulantbehandling är standardheparin, lågmolekylärt heparin, fondaparinux, Det inkluderar coumadin och nya generationens orala antikoagulantia. Med denna behandling förhindras bildandet av nya proppar och utvecklingen av befintliga proppar. Att snabbt påbörja behandlingen minskar risken för återfall av blodpropp och dödsfall. Försiktighet bör dock iakttas under denna behandling på grund av risken för blödning. Snabb antikoagulering tillhandahålls av standardheparin administrerat intravenöst, lågmolekylärt heparin administrerat subkutant, fondaparinux administrerat subkutant och nya orala antikoagulantia. Därefter fortsätter behandlingen med vitamin K-antagonisten coumadin eller nya orala antikoagulantia. Med denna behandling tillämpad under 3-6 månader minskar risken för återfall och tidig död avsevärt.
Om diagnosen massiv lungemboli ställs bör patientens blödningsrisk utvärderas och direkt koagel- upplösande läkemedel, som vi kallar trombolytika, bör påbörjas. Efter trombolytisk behandling fortsätter standard blodförtunnande behandling Vid lungemboli ges även allmän stödjande behandling efter patientens tillstånd. Syrgasbehandling bör ges så att patientens mättnad är 92 % eller högre. Om andningssvikt utvecklas trots syrgasbehandling kopplas patienten till en ventilator.
Läs: 0
