Meryem, Peri, Rukiye, Yasin, İsmail... Karaktärerna är så bekanta att när du tittar på den känner du att du chattar med grannen medan du dricker te/kaffe, snarare än att titta på en film med popcorn i handen .
Den är baserad på mänsklig kontakt. När ämnet behandlas visas varje aspekt av livet inte från ett enda perspektiv, som om man bär skygglappar, utan med ett holistiskt förhållningssätt.
Samtidigt som den berör de frågor som individer har svårt att hantera, återspeglar den deras effekter på både dem själva och människorna omkring dem. Istället för att göra misstaget att visa traumatiserande bilder och detaljer för betygens skull, förmedlas individens liv till publiken genom att ta hänsyn till balansen mellan förflutna-nutid-framtid.
Den innehåller också mycket viktiga detaljer för utveckling av terapeutens identitet i samhället. Ibland blev vi "galen läkare", ibland blev vi "Güzin-syster". Kanske ökar utbildningen vi får vår medvetenhet, kanske hjälper den oss att hitta hälsosammare vägar, men i grunden är vi människor. Vilken psykolog som är arg på orättvisor har inte hört talesättet 'Du ska också bli psykolog'? Eller har vi inte blivit utsatta för kritiken av 'Den här blev som dem genom att hantera galna människor' medan vi skrattade med till en rolig stund? Serien tar upp det faktum att även terapeuter kan ha problem att hantera och vikten av att experter går igenom sina egna terapiprocesser. Dessa detaljer gör serien "annorlunda".
Allt i livet är en energi. Naturligtvis går ingenting förlorat. Den byter plats, byter form, men fortsätter att existera. Precis som bilden i grundskolans naturvetenskapliga lärobok av vatten som avdunstar, förvandlas till regn och förvandlas till en sjö igen. De händelser vi upplever väcker vissa känslor hos oss. Bara för att dessa känslor inte avslöjas betyder det inte att de försvinner. Meryems hysterioniska omvandling, Rukiyes stora depressiva sjukdom, som hon har svårt att hantera, Yasins problem med att hantera ilska, Ismails totala mutism... Känslor som undertrycks eller anses vara oacceptabla säger på något sätt "jag är här" i kroppen, tankar och beteenden faktiskt.
I sällskap av Ferdi Özbeğen, "Jag kommer ihåg allt, som om det bara var igår..."
Läs: 0
