Spottkörtelstenar

Kalciumavlagringar som bildas i vävnaden i spottkörtlarna eller i sekretionskanalerna kallas spottkörtelstenar eller sialoliter, och bildningen av stenar i spottkörtlarna kallas sialolithiasis.

Uppgiften att producera saliv i den orala miljön. Den tillförs av de större och mindre spottkörtlarna. De stora (stora) spottkörtlarna är i 3 par och kallas parotis, submandibulära och sublinguala körtlar.

Sialolit, dvs spottkörtelstenar, är kalciumkristaller som mestadels bildas i de stora spottkörtlarna eller kanalerna och orsakar obstruktion av spottkanalen.

Den vanligaste spottkörteln under käken (submandibulär) Dessa stenar orsakar smärtsam svullnad genom att blockera salivflödet. Ibland kan de hittas i spottkörteln (Parotis) framför örat. De är mindre vanliga i sublinguala och mindre spottkörtlar.

Stenarna som vanligtvis ses i spottkörteln under käken är större, medan stenarna i spottkörteln framför örat är mindre. Det förekommer mycket mer hos vuxna (särskilt över 40 år) än hos barn.

Agens som ökar spottkörtelstensbildningen

Symtom på närvaron av spottkörtelstenar

Stenar i salivkörteln ger vanligtvis inga symtom om de inte helt blockerar spottkörtelkanalen. Symtom som ses när de når stora storlekar är:

Behandling av stenkörtelsten

Sialendoskopi är att föredra vid behandling av spottkörtel stenar. Denna metod kan tillämpas när stenens diameter inte är mycket större än kanaldiametern. Genom att gå in i spottkörtelkanalen endoskopiskt utförs diagnos och behandling samtidigt. Om stenens diameter är större än kanalens diameter, tas den bort efter att stenen har brutits (med tillämpningar som laser, stötvåg).

Det kan också vara möjligt att manuellt ta bort stenen när stenen är nära utloppskanalens mynning.

Var stenen är stor eller det finns en kronisk inflammation I vissa fall görs kirurgiska ingrepp på området och stenen tas bort från området. I avancerade fall kan det vara nödvändigt att ta bort hela spottkörteln tillsammans med stenen.

Läs: 0

yodax