Grov undersökning av ryggradens rörelseomfång återspeglar inte den komplexa ryggradsmekanismen tillräckligt. Rörelseomfång som studerats i den kliniska miljön representerar summan av segmentella rörelser. Ryggraden har kapacitet att böja sig framåt och bakåt, vrida och böja sig i sidled. Ländryggen består av 5 kotor. Till exempel, när man böjer sig framåt från midjan, bidrar varje led mellan dessa kotor i viss utsträckning till rörelsen. Det är inte möjligt att upptäcka rörelsebegränsningar i något av dessa kotsegment genom att helt enkelt låta patienten böja sig framåt. Rörelsen som observeras i ländryggen består av den totala effekten av varje rörelsesegment från ryggen till svanskotan och höftleden. Med andra ord kan ett problem i patientens höftled orsaka smärta i midjan. Disken, lederna, ligamenten och musklerna bidrar till styrkan i nedre delen av ryggen. Harmonin i dessa strukturer i midjeområdet tillåter den mest effektiva rörelsen. Däremot kan den naturliga åldrandeprocessen, vanemässiga hållningsförändringar, fysiska och psykosociala stressfaktorer orsaka förändringar i dessa strukturer.
Det finns många faktorer som ger hållbarhet i ländryggen. Dessa är muskler, ligament, diskar och leder mellan kotorna. Det är de muskler som gör det viktigaste bidraget.
Disken som sitter mellan kotorna utför bärande, böjnings- och rotationsfunktioner. Skivan består av en mjuk kärna i mitten och ett starkare ringformat ligament runt den. 70-90 % av kärnområdet är vatten. Den innehåller kollagen och proteoglykan. Vattenhalten i kärnan minskar med åldern. Ställningar som riskerar skivan mest är att böja sig framåt, vända sig och lyfta bort en last från kroppen.
Från en funktionell synvinkel klassificeras ländmusklerna och magmusklerna som lokala eller globala stabilisatorer. Lokala stabilisatorer hjälper till att minimera skjuvkrafterna genom att kontrollera midjeställningen och positionsförhållandena mellan ländkotorna. Globala stabilisatorer är generellt mer ytligt placerade muskler som spelar en roll för att kontrollera grova rörelser av bålen och överföra kraft från bäckenområdet till ryggområdet. Funktionella skillnader mellan dessa grupper är viktiga vid behandling av ländryggssmärta. I frånvaro av muskelkontraktion är ländkotorna 2 k Den kan böjas under en belastning på så lite som ett kilo.
Många studier som undersöker midje- och magmusklernas roll visar att dessa musklers dysfunktion är den viktigaste faktorn relaterad till ländryggssmärta. Att stärka ländryggsmusklerna är det viktigaste steget i behandlingen för patienter med ländryggssmärta och dysfunktion.
Jag försökte kort förklara den funktionella anatomin i ländryggen ovan. Det är mycket viktigt att känna till de biomekaniska sambanden när man utvärderar patienten med ländryggssmärta. Eftersom ett problem på en avlägsen punkt kan orsaka smärta i nedre delen av ryggen. Det är med andra ord inte nödvändigt för patienten med ländryggssmärta att ha problem som härrör från midjeområdet.
För en korrekt diagnos är en undersökning av en specialistläkare som kan utvärdera funktionell anatomi, biomekanik, biokemikunskaper, bildbehandling och elektrofysiologiska studier som helhet oumbärlig.
Läs: 0
