Det finns 5 kärleksspråk enligt en klassificering. Bekräftande ord, kvalitetstid, tjänande, ta emot gåvor, fysisk beröring. Inom denna klassificering kan en person upptäcka i vilket område han/hon är lyckligare när den behandlas.
Språket jag vill fokusera på är fysisk kontakt. Särskilt föräldrars uttryck jag möter då och då om beröring. Jag ser sällan mammor som inte gillar att röra vid sina barn. De gillar inte taktilitet, inte bara mot sitt barn utan också i allmänhet. Den personen, på något sätt på grund av sin uppväxt, gillar inte att ha väldigt nära relationer med människor. I allmänhet kan de vara lite hårda och avlägsna människor. Men det jag uppskattar mest är deras förmåga att uttrycka denna situation väldigt tydligt och ärligt. För det är inte lätt att säga att jag inte gillar att röra vid mitt barn. Jag vet att det inte var ett skadligt beteende på något sätt. Jag är dock också rädd att frånvaron av denna kontakt, som är den grundläggande byggstenen för säker anknytning, kommer att skapa en svaghet i relationen i framtiden.
Trygg anknytning stöds av ögon, röst och hud. Systemet en bebis behöver består av just dessa. Och ju mer balanserad den är, desto vackrare blir den. Det finns många barn som är uppfostrade av en generation som inte kan kramas, bry sig eller prata. Och barn känner bristen på känslomässig tillfredsställelse de upplever mer när de ser sina vänners nära relationer med sina familjer.
En scen lämnar mig aldrig. Barnet, som kommer till dörren till skolan med sin mamma, lämnas hastigt och hans mamma går därifrån med ett farväl-uttryck. Sedan kommer hans klasskamrat med sin mamma och de kysser och kramar hans mamma och säger hejdå. Det andra barnet, som tittar på den här situationen, vänder sig plötsligt mot sin väns mamma och säger: "Kan du krama mig också?"
Vissa saker måste åtgärdas. Hans förälder kan aldrig ha kramat honom eller aldrig uttryckt kärlek. I slutändan tillämpar varje förälder vad de vet och ser. En del av oss kan förstå dem också. Men denna förståelse kan inte vara en ursäkt för vårt eget beteende. Min mamma och pappa var så här, och när vi får höra vad vi ska göra kan vi inte göra det, vi hamnar i en svårare situation än de föräldrarna. För det är en stor orättvisa att säga detta i en tid när det finns så många möjligheter och resurser. Ljus kommer att hända.
Som alltid leder vår väg till medvetenhet igen. Innan hela denna process kommer våra kognitiva processer att vara hälsosamma så att vi kan vara medvetna om att saker är annorlunda eller förändras.
Läs: 0
