Vad hände idag när vi gick på jakt på gatan efter våra sympatiska äldre människor, som vi fram till igår gav platser till på bussar, som fyllde oss med frid när de visade ett litet leende när vi mötte dem på gatan, och vars berättelser från gamla tider vi lyssnade på som om de vore sagor? Han tog sin telefon, tidens leksak, och började jaga den gamle mannen med sin kamera. Som om inte sociala medier var nog förvandlades jakten på äldre till bilder som slog betygsrekord även på nationella kanaler. Jag undrar verkligen om någon tänker på sitt psykiska tillstånd. Ser vi på dem ur deras perspektiv och känner empati för vad de känner? Men varför är vi inte medvetna om det faktum att vi blir äldre varje dag jämfört med föregående dag? Hur sekvenseras människans livsstadier? Vi föds, vi behöver vård och vi har inte kompetensen att leva på egen hand, när vi lever blir vi självständiga och när vi blir gamla blir vi i behov av vård igen.Livskurvan börjar från noll, efter att ha nått den övre linjen börjar den sjunka mot noll igen, och när den når nollpunkten är det slutet på början. Den här gången är det en skillnad från spädbarnsåldern och barndomen, med alla upplevelser vet en person att slutet närmar sig. Efter att livskurvan sjunker kan ökningen av psykiska sjukdomar som Alzheimers, demens och depression i slutet av livet, samt fysiska symtom som ledsjukdomar som begränsar den fysiska rörligheten, språkliga tal- och synstörningar orsaka negativa känslotillstånd som t.ex. värdelöshet, självömkan eller oförmågan att tolerera medlidande. Dessa upplevelser och vetskapen om att slutet kommer formar reaktionerna hos våra äldre människor.
En del människor har lidit under hela sitt liv, arbetat och lidit fattigdom, kanske upplevt och förlorat överflöd, och stormar rasar inom dem med ensamheten och upproret av att ha förlorat många vänner. Men vad gör vi? Vi tar bort det sista trumfkortet de har kvar i slutet av en hel upplevelse, "respekt", för att få en like på sociala medier utan att försöka förstå. Vi skäller ut och förnedrar dig genom att säga det är för ditt bästa. Vi glömmer att den där farbrorn en gång var din lärare och kanske till och med läraren till din far som uppfostrade dig. Nu låtsas vi veta det, tänker han inte på den position han hade tidigare?
Redan nära slutet av hans liv Vi säger till de äldre som vet att de är smittade, vi säger att gå inte ut, du kommer att dö, vi säger att det finns ett virus. Han kanske redan väntar på döden. Om vi verkligen kunde förklara risken i linje med hans värderingar, ta hänsyn till hans liv, utan att förlora respekt, utan att glömma hans känslighet, utan att missa möjligheten till hans sjukdomar...
För detta, naturligtvis , vi måste först veta hur vi ska lyssna. Ett av de största problemen vi möter som samhälle är att vi inte kan kommunicera.För korrekt kommunikation måste vi först kunna lyssna. Är det tillräckligt att lyssna? Det är faktiskt ingen idé att lyssna ensam, om vi inte förstår vad vi lyssnar på kommer vi inte att lyssna. Vi lyssnar inte för att förstå utan för att kritisera, vilket inte är riktigt lyssnande. Vi behöver sund kommunikation i denna period när vår hälsa är i fara. Du kanske inte tar livet på allvar för att du inte lyssnar på att livet ska tas på allvar, men det finns människor runt omkring dig som tar livet på allvar och lyssnar.
Läs: 0
