Mödrar och pappor, vet att vi är förebilder för våra barn vare sig vi vill eller inte. De härmar oss under de första åren av sina liv och bygger vidare på det de lär sig av oss. Även om de tar egna initiativ efter tonåren, tänker och agerar de utifrån detta ("Att vara en man i din ålder", "Jag led mycket av dig! Mina barndomsminnen" och "Att vara i fred med barndomsminnen" kan vara läs).
Mot bakgrund av denna information kan man säga att "våra barn är som våra reflektioner i spegeln". Om det inte finns någon sjukdomsdiagnos (som "uppförandestörning") av en kollega till mig som är barn- och ungdomspsykiater, och vårt barn är en frisk individ, skulle det vara lämpligt att se tillbaka på oss själva när vi ifrågasätter ett negativt beteende /attityd vi ser hos honom/henne.
"Min son. Varför stjäl han pengar från sin mammas handväska och stjäl från butikens kassaskåp när han får chansen? Svaret på frågan kan vara: "Den här situationen händer mig i mitt affärsliv på grund av skäl som att ta för mycket pengar från mina kunder, använda bedrägliga vågar eller undvika skatt." Eftersom jag ljög för min far, min klient, min granne…?" Det kan vara ett hälsosammare tillvägagångssätt att fråga oss själva.
Istället för att bli arg genom att säga: "Varför missaktar det här barnet mig som förälder och gör motsatsen till vad jag säger av trots?", istället för fråga, "Vad för ett barn gjorde jag mot min mamma/pappa att det här barnet behandlar mig så här?" kan leda oss till en lösning.
Istället för att bli upprörd genom att säga: "Han har vuxit upp och hans benägenhet till våld har ökat, om han inte skämdes kommer han att slå mig.” “Detta hände mig för att jag räckte upp min hand mot min fru/barn/granne... Jag borde be om ursäkt till människorna jag använde våldet emot och ångra det.” Det kan vara mer fördelaktigt att implementera lösningen ”så att mitt barn håller sig borta från våld”.
Summen är att man ska säga ”ät inte honung” innan man äter älskling.
Läs: 0
