Ingen förälder vaknar på morgonen och tror att de kommer att ha problem med sitt barn. Trots alla goda avsikter bryter så småningom dessa oönskade krig och krisögonblick ut. Beslut att inte bli arg är meningslösa. Ilska är en känsla som inte kan ignoreras, underskattas eller förnekas, särskilt när man uppfostrar barn. Känslomässigt friska föräldrar är människor som alla andra; De har inga mirakulösa krafter, hållbarhet eller färdigheter. De har ingen speciell utrustning. De är bara medvetna om sin ilska. De accepterar och respekterar ilska. Deras uttryck är i linje med deras känslor. De döljer inte sina känslor.
Barn lär sig sina fysiska egenskaper genom att titta i spegeln. De lär sig att känna igen sina känslor genom att lyssna på de känslor som reflekteras i dem. En spegel reflekterar det som ses som det är, utan att lägga till någon kritik eller komplimanger. Det är bara en bild, långt ifrån någon positiv eller negativ överföring som önskas från spegeln. Uppgiften att spegla barnets känslor tillhör i första hand föräldrarna. Att upptäcka att känslor är en naturlig del av människans liv kommer att avlasta barnet mycket. När vi har starka känslor är närvaron av någon som lyssnar och förstår oss viktigast. Den förälder som vägleder barnet som ännu inte känner till eller förstår sina känslor är ett viktigt stöd i hans utvecklingsprocess.
Barn uttrycker sig ofta inte direkt när de pratar. Även när de har starka känslor lyssnar de inte på någon. De tar inte emot råd, tröst eller konstruktiv kritik. De stänger av sig själva och förväntar sig att vi ska förstå vad som går igenom deras sinnen i det ögonblicket och hur de känner. Detta kan ses som en slags försvarsmekanism. Barnet försöker först undertrycka de känslor som det inte klarar av, och riktar dem sedan mot sin omgivning. Han skyller på andra för sin förvirrade situation. Dessa andra är ofta de personer som står honom närmast, nämligen hans mamma och pappa. I detta skede har föräldrarna ett nyckelansvar. Barn behöver rådgivning, inte kritik. Oavsett vad ska ett barn i raserianfall inte tvingas dra sig tillbaka genom metoder som att skrika, hota eller förödmjuka. Visst är det väldigt svårt att hålla sig lugn inför ett barn som kastar sig i marken mitt på gatan för att hans mamma inte fick som han ville. Detta åtföljs av omgivningens fördömande blickar och de olämpliga råden. När negativa attityder till barnet eller barnet tillkommer är detta en total kris. I sådana fall måste föräldrarna tänja på sina gränser. Det som inte bör glömmas bort är att inget som görs eller sägs i en tid av kris kommer att vara effektivt. Detta kan beskrivas som en våg som inte går att undvika. Efter att tidvattnet har gått och vattnet har lugnat ner sig lite kan ämnet diskuteras beroende på barnets ålder och känslomässiga mognad. De känslor som barnet upplever i det ögonblicket kan namnges (som ilska, besvikelse, sorg) och barnet kan få hjälp att känna igen sina känslor och förstå dessa känslor. Vad som kan göras vid liknande situationer som kan uppstå i framtiden kan ses över tillsammans. Föräldrar kan tydligt ange vad som är oacceptabelt beteende och vilka alternativa beteenden som är acceptabla istället. Gränser kan givetvis tänjas och omformas efter förutsättningar och barnets utvecklingsegenskaper. Barnet kan också få hjälp att uttrycka invändningar som kan uppstå när begränsningar nämns och deras känslor kan speglas. Barn vars känslor och tankar inte tas i beaktande och respekteras av sina föräldrar kan tycka att deras idéer är värdelösa och oviktiga och att de inte är älskade.
Föräldrar bör fokusera på processen med acceptans, inte avvisande. Att ignorera de negativa situationer och problem som barnet upplever, kritisera barnet, inte lyssna och förödmjuka barnet banar väg för djupa luckor att öppnas i barnets liv. Sarkasm, sarkasm och alla typer av sårande ord och beteende har ingen plats i barnuppfostran. Föräldrar bör närma sig sina barn med en attityd som inte kritiserar beteende utan också skyddar och omfamnar känslor.
Läs: 0
