Testikelcancer utgör 1–1,5 % av alla cancerfall som ses hos män, och dess förekomst i västerländska samhällen rapporteras vara 3–10 per 100 000. Men eftersom det är den vanligaste cancerformen mellan 15-35 år, accepteras den som ett viktigt folkhälsoproblem i USA och Kontinentaleuropa. Även om de har olika histologiska subtyper, ses könscellstumörer med en frekvens på 90%-95%.Icke-seminom könscellstumörer är vanligast under det tredje decenniet och rena seminomtumörer är vanligast under det fjärde decenniet. Etiologiska faktorer inkluderar ej nedsjunken testikel, Klinefelters syndrom, infertilitet, historia av testikelcancer hos en första gradens släkting (pappa, syskon) och förekomsten av cancer eller testikel intraepitelial neoplasi i den andra testikeln. Det vanligaste symtomet och fyndet är en påtaglig , smärtfri massa i testikeln. Smärta är sällsynt. Hos patienter i sent stadium kan varierande symtom som utbredd kroppssmärta, hosta, andningsproblem, illamående-kräkningar, diarré och trötthet observeras, beroende på vilket organ cancern har spridit sig till. Epidemiologiska studier i litteraturen har dock visat att allmänhetens kunskap och medvetenhet om testikelcancer och CCTM i världen och i vårt land är begränsad. Skrotal ultraljud och tumörmarkörer används i den initiala diagnosen. De vanligaste tumörmarkörerna; AFP (Alpha-fetoprotein), B-HCG (Beta-Human Chorionic Gonodotrophin) och LDH (Lactate Dehydrogenase) kontrolleras i blodet.Behandling är kirurgiskt avlägsnande av massan tillsammans med testikeln (Inguinal radikal orkiektomi). Definitiv diagnos görs av patologi. Efter att den histologiska typen av tumören har bestämts genom patologisk studie, används datortomografi för att undersöka omfattningen av sjukdomen. Behandlingsplanen efter orkiektomi bör göras efter sjukdomsstadiet. Medan uppföljning eller en kemoterapikur är tillräcklig i tidiga testikeltumörer, kan strålbehandling, kemoterapi eller lymfkörteldissektionsoperationer krävas som ytterligare behandling i mer avancerade stadier. Alla patienter måste övervakas noga av urologen efter att behandlingen är avslutad.
Läs: 0
