Vi pendlar alla till jobbet eller någonstans varje dag och spenderar tid i stadstrafiken. Jag ville dela med mig av en händelse som hände mig. När jag körde på en trafikerad gata för att gå till min arbetsplats stötte jag på en kvinnlig förare som inte kunde starta sin bil vid trafikljusen och försökte starta den i panik. Trafiken var ganska tät och tutnen och ropen från den arga folkmassan som väntade bakom var skakande. Det påminde mig om min rädsla för trafikljus under mina nybörjardagar när jag stal bilen från min far. Jag gjorde något jag aldrig gjort förut, stannade bilen, gick fram till damen och erbjöd hjälp. Mitt i tutandet av den arga folkmassans horn steg han ur bilen och gick till trottoaren bredvid. Hans ansikte var rött och svettigt av stress. Jag lyckades dra över hans bil till trottoarkanten bara en bit bort. Jag säger att jag lyckades eftersom bilen var en modell jag inte var van vid. Folkmassan tittade på mig som om de vore en och nu var de två. Tyvärr kunde jag också höra konstiga förbannelser. Den här gången stod min bil kvar på torget och all ilska riktades mot mig. Det spelade ingen roll att jag gjorde det här för att hjälpa. Under tiden var grönt ljus på väg att upphöra och folkmassan bakom blev väldigt arg. Bara en gammal man log och tittade lugnt på oss. Sen gick jag till damen som var väldigt upprörd och medan jag pratade med henne kom även farbrorn. Vår person sa: "Jag är en otålig tjej." Hur som helst, tack så mycket, och efter att ha svor mycket gick jag. Sedan började jag fundera: När kompromissade vi med vår hjälpsamhet? När blev vi så arga? Okej, kanske vårt folk bakom oss också hade lite att ta igen, men fanns det inte ett annat sätt att uttrycka detta utan att bli arg, skrika eller förbanna (?)...
När ilskan väl kommer, äldste brukade säga att visdom försvinner. Det är som att det finns ett vattenfall inom oss och vi kan inte stoppa det vattenfallet. Så vad kan vi göra? Finns det någon som aldrig blir arg, eller hur frisk är han i så fall? Det vi behöver förstå är att inte bli arga alls... Även om ilskan vi speglar i trafiken, på gatan, på arbetsplatsen ger en viss läkning, dränerar den aldrig det underliggande träsket. Vi kan aldrig bli av med myggorna i träsket. Vår ilska ändrar bara mål, denna situation inträffar ofta i familjen. Dina barn, som följer dig, börjar omsätta det i praktiken i sina egna liv. De går också framåt genom att hitta nya områden för att spegla sin ilska, kanske genom kamratmobbning.
Undertryckt ilska kan visa sig i ett helt annat spektrum, från depression till panikattacker. Naturligtvis får vår kropp också sin del av detta. Du kan hamna i ett depressivt humör som orsakar smärta, vilket minskar din livskvalitet. Nu har du nya skäl att känna ilska.
Först och främst är det bra att börja med att acceptera att denna känsla är normal. Problem löses inte när ilska undertrycks eller återspeglas. Vi skjuter upp den oundvikliga verklighet som vi måste möta. Det är nödvändigt att noggrant analysera i vilka situationer vi upplever detta. Är aggressiva attityder och frekvent ilska vårt sätt att hantera varje situation? Det har fastställts att aggressiva människor försöker dominera sina relationer med andra, och om de lyckas med detta tenderar de att känna att de har löst sina problem.
Friska människor kan uttrycka sin ilska, lycka och kärlek i den lämpliga miljön. Det är en person som kan visa det med ett lämpligt uttryck och göra det med integriteten i hans/hennes jag...
Med kärlek...
p>
Läs: 0
