"Hur känns det att vänta och sluta, vad händer i din kropp och själ?" vår instruktör började. Det magiska med det ögonblicket var att bara kunna sluta. Vi lade märke till de som inte var nöjda med att stanna och komma upp till ytan. Vi vet att det inte är lätt att stanna med oss själva. Kroppen är vår äldsta vän, och medan vi stoppade vår kropp försökte vi hålla oss som vi faktiskt är. Precis som vi är, precis som vi är, bara sådär... Namnet på vår verkstad; Provsmakning Self-Compassionate Awareness, vår instruktör var Zeynep Selvili Çarmıklı. Jag vill spendera mina helger med att göra saker jag tycker om.Jag gick in i seminariehallen med spänningen över mitt beslut på lördagsmorgonen. I väntan på vår instruktör var jag ensam med mig själv och tittade på omgivningen och undrade vad som pågick. Var är jag? Har jag varit här förut? Jag undrar vad vi skulle prata om om självmedkänsla? Osäkerheten med att vänta var spännande den här gången!
"Om du pratade med dina vänner som du pratar med dig själv, skulle du inte ha några vänner kvar." fortsatte vår instruktör. Tänk på en god vän, vad säger du till honom när han har ont? Tänk nu på dig själv, vad säger du till dig själv när du har ont? Vi behandlar våra vänner mer medkännande än vi gör oss själva. Så varför kan vi inte göra detta mot oss själva? Varför kritiserar vi oss själva hårt? Om vi inte är medvetna om att vi lider kan vi inte svara på den smärtan med medkänsla. När vi inte är medvetna om det, genom att säga till oss själva "titta, jag kunde inte göra det igen, varför kunde jag inte göra det, varför kan jag inte göra det, varför hände det mig, det händer alltid mig i alla fall, om jag bara hade chansen", decenniers misslyckanden kommer framför våra ögon och hindrar oss från att se det rena tillståndet av vår smärta. Det skapar lager.
Det är därför;
- Det är ett svårt ögonblick just nu, alla lider. Lidande är en del av livet,
-Hur kan jag försörja mig själv, vad behöver jag?
Nu behandlar vi oss själva som vi vill att andra ska göra behandla oss, låt oss agera! Låt oss inte glömma att stanna upp en stund under dagen och fråga oss själva: ”Vad behöver jag?” inte bara när vi har ont eller i svåra stunder. När vi ställer denna fråga kommer vi att sitta i våra liv och nå vår medkännande sida. Vi blir mer flexibla, fulla av liv och kan bryta ner de murar som hindrar vem vi är och blir bättre. Till de dagar då vi kan behandla oss själva som vi behandlar en vän. Med kärlek,
Läs: 0
