En del av de som går till en psykolog säger "det finns ingen specifik anledning", medan andra håller fast vid solida skäl. Oavsett orsaken är terapins huvudaxel inte att förändra yttre förhållanden. Vad som kan göras åt villkoren, organisering av miljön och problemlösningsförmåga finns givetvis inom detta område, men den verkliga förändringen och utvecklingen uppnås inte genom att strukturera miljön och smärtsamma resurser, utan genom att strukturera personens inre resurser. Tillvägagångssätt som "Jag blev begravd under spillrorna i jordbävningen, vad kan terapeuten göra åt det?", "Jag förlorade min mamma, vad kommer att förändras genom att prata?", "Min fru var otrogen, en psykolog kan bara lyssna, han kan inte veta utan att uppleva det" kommer från att inte kunna avgöra exakt vad problemet är och att inte veta vilken terapi som kommer att tjäna.
Naturligtvis kan vi oftast ha solida skäl som kommer att påverka vår psykologi. Psykologen kan varken ta tillbaka din mamma eller ta dig tillbaka till före jordbävningen. Det kan dock ingripa vid den punkt där din smärta förvandlas till psykiskt obehag. Smärta inte = psykisk störning. Om varaktigheten av din berättigade och lämpliga mängd sorg har förlängts, dess dos har ökat, det har stört din funktion och dess effekt har spridit sig till andra områden såsom självvärde, betyder det att något som sträcker sig bortom mammans smärta förlust eller jordbävning och som rör terapi har utlösts. Terapi syftar till att lägga undan din smärta som är lämplig för situationen, kasta bort överskottet, göra fred med resten och vända det till utveckling. Vårt lidande har en tvådelad effekt. Sättet vi uppfattar och förhåller oss till smärta avgör om vi är på den progressiva eller regressiva sidan av den. Varje upplevelse, inklusive sjukdom, är ett livsmaterial, och när vi vet hur vi ska använda det kan vackra byggnader byggas.
Som ett resultat är psykologen räddaren som löser problem genom att lyssna eller prata; sjukdom, ett tillstånd som är synonymt med lidande; Patienten är en person som inte har något inflytande eller del i terapiprocessen; garantin för välbefinnande, frihet från alla sorger och frihet från ångest; Lycka är inte en känsla som kan presenteras för oss på ett silverfat och behöver vara aktiv hela tiden. Kanske har alla dessa övertygelser en gemensam rot med dem som orsakar vår sjukdom. Kanske är det "andras räddare eller fiende", "andras räddare", den "glada personen" som ställer till oss problem i vårt dagliga liv. Det är dolt i vår övertygelse att lycka är något som erbjuds utifrån och att smärta är oacceptabelt.
Läs: 0
