Vi lever med tillväxt och krympning, barn och vuxen, hängivenhet, individualisering, kaos och lugn, kommer och går i nuet och det förflutna. Ibland försöker jag resa mig, jag reser mig, jag reser mig, men det kommer en tid när jag faller, jag blir barnslig, jag blir otillräcklig. Jag är inte säker på om det är rädsla. Jag försöker gå, ta steg, ta mig ur mitt barns utrymme, bli vuxen, individualisera, växa. Ibland kan jag inte balansera tempot. Ibland försöker jag gå så fort att det är som att jag försöker lämna mitt barns sida bakom mig. Är det så här det ska vara? Ska jag lämna min barndomssida på en hylla i en garderob, låtsas glömma den eller försöka dölja smärtan längst ner i min garderob? Det fungerar inte, det räcker inte. Var jag än försöker lämna den i garderoben eller på hyllan så stannar den inte. Det verkar som att det är redo att ta slut när som helst. Det är som att han aldrig kommer att släppa taget. Ibland stryper det mig, ibland trasslar det ihop sig i mina fötter. Ibland saktar det ner mig, ibland förkortar det andan. Han håller tillbaka mig, han blockerar mig. Du vet, även om du försöker tvinga dig själv att glömma vissa saker, försöker den alltid påminna dig i ditt sinne, och det försvinner aldrig, och tvärtom, det fastnar ännu mer i ditt sinne när du försöker glömma det. . Tidigare minnen blir som en börda. Det är därför jag försöker lämna den i kylen. Jag säger, sakta inte ner mig.
Men jag glömmer ofta detta; Jag går så fort för att försöka glömma det, jag försöker hela tiden tvinga fram ett steg för att undertrycka den smärtan. Men om jag accepterar det är det tidigare minnen. Det är förbi som namnet antyder. Det förflutna är nu det förflutna...
Men det är inte över, vet du varför? Det är inte över för jag försökte alltid lämna det där förr, för att jag tvingade in det i garderoben, för att jag försökte tvinga bort det från mina tankar. Som sagt, det fastnar ju mer man försöker att inte tänka på det. Men om jag accepterar att jag är i mitt förflutna och nutid kommer det också att slappna av, det kommer varken att ta mig i halsen och stoppa andan, inte heller kommer det att ta tag i mig och sakta ner mig. Människor blir äldre och växer, men det är svårt för människor att mogna. Ska jag acceptera de motsatta aspekterna, min otillräcklighet i vissa ämnen, min kompetens i andra, eller vara barn i vissa ämnen till exempel? Ibland om jag skulle möta mina minnen som vuxen, ibland om jag skulle krympa, skulle det inte vara framför mina rädslor eller vad skulle hända om jag skulle krympa? Måste jag stå högt och kämpa mot min rädsla? Till exempel, ibland om jag var barn, lekte min mamma med mitt hår. Bas Skulle jag vara för mycket av ett barn om jag var ett barn och hoppade i leran? Eller ska jag sitta någonstans som vuxen, tänka på mina tidigare minnen och stirra på leran? Tänk om jag stannar i nuet ett tag, blir ett barn och mognar?!
Läs: 0
