Jag stöter ofta på mammor som måste resa med sina barn i tunnelbanan. Resorna, vissa njutbara och andra plågsamma, är mycket observerbara. Jag gör inte det här för att observera. Det här är en mycket mänsklig situation.
Om det ska bli en lång resa finns det människor som erbjuder olika möjligheter för sina barn att sysselsätta sig själva. Vissa använder surfplattor och telefoner, en del chattar, en del bråkar, slår med ögonen och munnen. Jag respekterar att varje förälder har olika metoder. Trots allt är inte alla barns temperament detsamma. Det är lättare att resa med vissa människor, och det är svårare med andra.
Vad jag inte förstår är att de föräldrar som riskerar att åka tunnelbana med sina barn inte kan förstå sina barns situation. Det är en otroligt trång och varm miljö, men barnet sitter i sin kofta och börjar bli uttråkad efter ett tag. Jag känner för att gå och ta av mig den där koftan, är det inte synd om det här barnet? Barnet är sömnigt och istället för att lugna ner det blir mamman arg för att han inte sover, och ju argare hon blir desto mer gråter barnet. När jag distraherar barnet genom att göra några fingerspel kan han hålla sig sysselsatt lite längre. Så jag tycker att det inte borde vara så svårt att nynna på en låt, spela ett handspel eller hålla dem sysselsatta med en leksak eller mat.
Jag ser några föräldrar vars barnvagnar eller ryggsäckar är förberedda som en nödväska. Den tillgodoser alla möjliga behov. Leksaker, mat, vatten, pennor, böcker beroende på åldersgrupp... Om du har ett barn och föredrar att använda en handväska är inget av dessa saker möjligt. Jag ville bara förmedla vad jag kände efter en mamma som slog mig med hennes ansiktsuttryck och mun. Jag önskar att det fanns något i den där lilla väskan för ditt barn att sysselsätta sig med. Var det inte där? Om du åtminstone hade tittat in i deras ögon och sett nöden i ditt barns ögon. För att jag var en främling, men jag kunde känna det i mina ben.
Läs: 0
