Jag är säker på att någonstans kommer ett litet barn att födas med samma hopp. Oavsett hur vi ser på det så känner 3 av 10 personer (ja, det är ett väldigt lågt antal) att det som flödar genom deras ben är hopp. Om du har mest hopp kan du fly genom att gräva en tunnel under de återvändsgränder som livet presenterar dig eller genom att öppna en dörr igen. Det viktiga är att inte gräva den tunneln eller öppna en ny dörr för dig själv... Det viktiga är att stänga den tunneln du har grävt, trots att det stormar där inne, så att du inte hamnar i den där återvändsgränden igen . Man har också sett att man återvänder till den plats man arbetat hårt för att fly med samma fridfulla känsla av. Du bör lämna en tegelsten var du än ska passera. Att aldrig glömma att du passerade där förklarar bäst varför du aldrig ska återvända dit igen. En person är den bästa guiden till sig själv. När din nya väg blir ditt eget hopp kommer du att förstå att livet bygger ett utopiskt hus av vad det ger dig eller från vad det inte ger dig och får dig att leva med den mest smärtsamma upplevelsen. Alla stenarna i det huset är dina upplevelser, fönstren är ditt hopp, dörrarna är de saker du inte kan ge upp... Den viktigaste delen av ett hus är grunden det behöver för att vara solid. Alla våra misstag, våra misstag, våra vägar som vi följer medvetet men som aldrig tar slut... De utgör alla grunden för vårt hem i det lilla universum som är reserverat för oss. Erfarenheter... Allt vi staplar ovanpå varandra för att gå vidare... När vi tänker på det vill vi att de saker som gör oss upprörda ska försvinna från våra liv, vi vill fly så att vi inte kommer ihåg dem igen och aldrig kollapsa från samma ställe igen. Men vi bör veta att murarna som byggts för oss, även som ett litet barn, bestämmer vår riktning. Varje område i vårt hem handlar enbart om oss. Enligt mig är den viktigaste delen av det huset, efter grunden, taket... Låt mig förklara varför taket kan vara viktigt för oss, utan att ge dig en chans att tänka för mycket. Om vi häller betong i taket på vårt oförstörbara slott, som vi har skapat med otaliga upplevelser, så att vi aldrig mer ska ha några dåliga känslor, människor eller minnen, kommer vi bara att vara i det förflutna för resten av våra liv. Det kommer bara att finnas tidigare erfarenheter och vitala avvikelser i vår cell, där in- och utgångar är inställda, där det inte finns något förväntat fartyg, där vi inte ens vill ta tid att tänka på om solen har gått upp eller gått ner. För att gå vidare måste du hoppas. Vi borde göra taket på det huset av glas eller lämna det tomt så att livet inte kan levas. Låt honom alltid bevisa att han är värd det. Låt solen gå upp, låt solen gå ner, låt blommorna blomma, låt tiden visa hur fort den går, låt årstiderna flöda... Det är det enda sättet vi kan ta oss ur det där hålet som vi har fastnat i men mest av allt vi litar på på dess soliditet. Så titta tills solen bränner dina ögon. Den där tåren som rinner när du tittar på honom kommer att få dig att känna frid, till skillnad från de miljoner tårar som inte borde rinna från dina ögon. Räkna stjärnorna, när du tänker på hur du ska räkna de oändliga stjärnorna och glömmer och fortsätter att spola tillbaka, kommer du att inse att livet inte har något slut att erbjuda dig. Du kommer att lägga fler tegelstenar på din väg. Om du lämnar en enda lucka, när du tittar tillbaka kommer din fot att vara i det hålet. Du måste uppleva vad du än måste uppleva för att fylla alla luckor, livet är inte enklare än vi tror. Din smärta kommer att vara din väg. Om du förvandlar den vägen till en blomsterträdgård eller snubblar vid varje lucka och dras in i ditt förflutna är upp till dig. Så om du stannar upp och tänker så kan du hitta rätt. Solen går alltid upp från samma ställe, man behöver inte alltid vara sig lik. Du är inte solen, men om du vill kan du belysa omgivningen med dina handlingar.
Läs: 0
