Inte mycket, i min generations barndom fanns det fattigdom i materiella frågor jämfört med idag. Servera chokladgodis som gäster, titta på "Black Lightning" på svartvit tv, springa runt på planen till kvällen efter en lös boll, försöka stryka varandra med sodakapslar och aprikosfrön, inte kunna sova förrän på morgonen p.g.a. av glädjen över nya skor köpta under semestern, vanliga plastskor köpta från marknaden.. Tittar noga på den byggda bilen, fäster ett rep i den tomma turkiska delight-lådan och drar den som om det vore en bil, och många andra enkla detaljer var lyx för oss och vi var nöjda. Äggen var för värdefulla för att säljas i lådan och åts med stor aptit den dagen de stod på bordet. Om man skulle göra lite uppror mot den materiella fattigdomen skulle man säga att ”nästa generation av oss köpte bröd med ransoneringskort, eller att våra farfäder samlade vetekorn från marken under frihetskriget, kokade bitar av torkat skinn och drack dem." mer prålig. Fetman har ökat i vårt samhälle som ett resultat av rikligt ätande/dricka, virtuella liv/arbeten har ökat tack vare internets välsignelse, grönområden/tomma fält har gett plats för lyxhus och köpcentra och trafiken har blivit obrukbar som Enmansfordon med gott om sittplatser fyller vägarna.< br />
Som ett resultat ökade rikedomen i materiella frågor och ny fattigdom kom i förgrunden; Vi blev fattiga på tid och känslor. "Jag har inte tid att göra/gå/läsa!" Vi sa, och våra arbetsplatser blev verkligen våra tempel, våra hem blev våra hotell. Vi var tvungna att arbeta hårt för att konsumera, vi hade räkningar att betala, kreditkortsskulder, begagnade lån... Vad vi inte hade var vår tid och lycka. Vi kan nu inte göra aktiviteter som vi inte kunde göra tidigare på grund av brist på materiella resurser, på grund av brist på tid och oförmåga att njuta av dem.
Vår fattigdom på tid och känslor födde upp andra: vi ignorerade oss själva, vi förlorade vår fysiska och andliga hälsa, vår delaktighet med vår make minskade, vi kunde inte vara en bra förebild för våra barn. Våra relationer med släktingar/grannar/vänner har försvunnit, vårt individuella/sociala ansvar har försvunnit. blir en börda, vi har glömt våra mänskliga egenskaper som att le/älska/förälska sig/hälsa/fråga om saker/klaga/hjälpa/tacka/dela... br />
Uttrycket "jag är olycklig" har blivit så vanligt att många av oss har börjat tro att vi är "socialt sjuka". Är varje person som säger "jag är olycklig" verkligen sjuk?
Läs: 0
