Cervikal adenit
Det är en infektion i tonsillerna, submandibulära, submentala, occipitala, ytliga och djupa hals-, nack-, spinalaccessoarer och tvärgående cervikala lymfkörtlar som ligger mellan djup och ytlig. fascias i nacken. De orsakande medlen är i allmänhet virus, S. aureus, grupp A streptokocker, andra streptokocker, anaeroba bakterier, Bartonella henselae, atypiska mykobakterier och gramnegativa baciller.
Akut bilateral adenit orsakas mer sannolikt av virus och grupp A-streptokocker, akut unilateral adenit. S. aureus, grupp A-streptokocker, anaeroba bakterier och virus, medan subakut och kronisk adenit orsakas av atypiska mykobakterier, tuberkulos, toxoplasmos och kattskrapsjuka (Bartonella henseleae).
p> I sällsynta fall kan M. tuberculosis, svampar, T. gondii, F. tularencis, Y. pestis, HIV och C. diphtheriae också påträffas som orsakande agens. Mikroorganismer kommer vanligtvis till lymfkörtlarna från de övre luftvägarna, tonsiller och tänder eller genom trauma, sällan genom blodet.
Kliniskt
Beroende på lymfans varaktighet. nodtillväxt och om den är unilateral eller bilateral.Det varierar beroende på situationen. Systemiska symtom är vanligtvis frånvarande eller milda. Om det finns cellulit eller bakteriemi i den omgivande vävnaden kan hög feber uppstå.
Särskilt vid streptokockadenit kan det initialt förekomma symtom på övre luftvägsinfektion. Lymfkörtelstorleken kan vara upp till 2-6 cm. De submandibulära körtlarna (50-60 %) och de övre cervikala körtlarna (25-30 %) är vanligast drabbade.
Huden över körteln är vanligtvis hyperemisk och det finns lokal temperaturhöjning. Fluktuationer förekommer i cirka ¼ av fallen. Suppuration kan förekomma mest vid S. aureus och mycobacteria-infektioner. Andra områden där lymfkörtlarna är koncentrerade (ovanför nyckelbenet, axillen och inguinalregionen) bör kontrolleras, och mjälten och leverns storlek bör undersökas.
Om det finns utbredd lymfadenopati och hepatosplenomegali i kroppen, cervikal lymfadenopati orsakas vanligtvis av en systemisk sjukdom (EBV).Den utvecklades som svar på virusinfektioner som CMV, toxoplasmos, tuberkulos, kollagenvävnadssjukdomar, leukemi?). Information om den möjliga primära källan erhålls genom att undersöka de områden där lymfdränage passerar genom halsen, såsom munhåla, svalg, näsa, öra och hårbotten.
Komplikationer
Böldbildning, cellulit, bakteriemi, inre halsvenstrombos, medelrelaterade komplikationer (akut reumatisk feber, glomerulonefrit, skållad hud?)
Diagnos < br /> I lindriga fall räcker det med klinisk diagnos. Men om det inte finns något svar på antibiotikabehandling ska ett prov tas genom nålsug eller snitt, färgas med Gram-, Wright- och Ziehl-Nielsen-färger och undersökas och vid behov utvärderas cytologiskt och patologiskt. I svåra fall skulle det vara lämpligt att ta ett prov innan behandlingen påbörjas. Vid ihållande adenit som inte har diagnostiserats på 8-12 veckor och om det finns fynd som är förenliga med neoplasi (nedre cervikala och supraklavikulära lymfadenopatier, viktminskning, ihållande feber, vidhäftning till hud och djupa vävnader)
Differentialdiagnos
Påssjuka, bakteriell parotit, tandbölder, medfödda halsmassor (cysta i thyroglossal duct, grenial cysta, cystisk hygroma, epidermoid cysta), halstumörer (lymfom, neurogena tumörer) , sköldkörteltumörer, parotistumörer, Kawasakis sjukdom, läkemedelsreaktioner, kollagenvävnadssjukdomar, sarkoidos, retikuloendotelioser, lagringssjukdomar.
Behandling
När lymfkörteln inte växer mycket, dess känslighet är låg och det primära infektionsfokuset är. I milda fall där det inte finns någon antibiotikabehandling räcker det att övervaka lymfkörteln med veckokontroller tills den börjar krympa.
Om tillväxten fortsätter eller när patienten presenterar sig är lymfkörteln stor (men mindre än 3 cm), Om huden är öm, röd och det inte finns något primärt infektionsfokus, påbörjas oral empirisk antibiotikabehandling och övervakas tills krympning uppstår. Flukloxacillin, cefalexin, klindamycin eller amoxicillin/klavulanat kan användas som antibiotika hos dessa patienter.
Om lymfkörteln är 3 cm eller större, inflammerad, har cellulit och/eller systemiska symtom och fynd, och inte har svarat på initial antibiotikabehandling.Det vore lämpligt att patienten lades in på sjukhus och få ett prov taget och undersökt genom ett snitt eller dränering. Om orsaksmedlet inte kan upptäckas, eller i väntan på resultaten, kan en av de parenterala behandlingarna med klindamycin, cefazolin + metronidazol, sulbactam/ampicillin eller vankomycin (eller teikoplanin) + metronidazol påbörjas.
Läs: 0
