Attention deficit hyperactivity disorder (ADHD) är en psykiatrisk störning i barndomen som kännetecknas av svårigheter att koncentrera uppmärksamheten, hyperaktivitet och svårigheter att kontrollera beteende, impulsivitet och impulsivitetssymtom (1). Under många år diagnostiserades ADHD först i barndomen, ansågs vara en barndomsstörning och antogs inte ses hos vuxna. Det har dock observerats att en del av ADHD-patienterna fortsätter med åldern och studier har visat att de flesta barn med ADHD får diagnosen ADHD i vuxen ålder. ADHD ses inte bara hos barn, och det är inte bara en uppmärksamhetsstörning. Även om ADHD är en av de mest studerade och välkända störningarna bland barndomens psykiska sjukdomar är antalet studier på vuxnas ADHD relativt begränsat och den önskade kunskapsnivån har ännu inte uppnåtts (2,3). Enligt DSM-5, för att diagnostisera ADHD hos vuxna, måste förekomsten av ADHD-symtom i både barndom och vuxen ålder observeras. Det mest grundläggande kriteriet är den livslånga beständigheten av ADHD-symtom och förekomsten av psykosocial eller klinisk funktionsnedsättning som påverkar personens liv på två eller flera områden. Individer med diagnosen ADHD har akademiska misslyckanden, disciplinstraff, utvisning från skolan, underkända betyg och låg utbildningsnivå under skolåldern (4-5); misslyckande i romantiska relationer i vuxen ålder, många partners, ofta insjuknade i sexuellt överförbara sjukdomar, äktenskapsproblem, skilsmässa); täta jobbbyten, arbetslöshet, låg inkomst (4-5); Det har i olika studier visat sig att barn ofta stöter på problematiska livshändelser som svårigheter i det sociala livet och regelefterlevnad och som ett resultat ofta förekommande brottsliga problem, trafikböter, riskbeteenden, alkohol- och drogmissbruk (3).
ADHD ses bara i barndomen och tonåren. Det är en störning som drabbar miljontals människor runt om i världen, som fortsätter inte bara i barndomen utan även i vuxen ålder, har en stark neurobiologisk grund och kan uppträda med olika utseende i klinisk praxis. ADHD-symtom förändras med utvecklingen och deras frekvens minskar med åldern. Det observeras att ADHD-symtom minskar med åldern i samhället. När det övervägs kan vuxna uppleva betydande funktionsnedsättningar jämfört med sina kamrater, även om de inte uppfyller det erforderliga antalet diagnostiska kriterier. Uppmärksamhetsbrist, hyperaktivitet och impulsivitet, som är de främsta symptomen på ADHD, förändras med utvecklingen, vilket orsakar betydande svårigheter i exekutiva funktioner och humörreglering hos vuxna. Kärnsymptom hos vuxna inkluderar problem med uppmärksamhet, hämning och självkontroll. Behandlingsfrekvensen hos vuxna är mycket lägre än hos barn. Anledningen till detta är att fall som övergått från tonåren till ung vuxen ålder inte fortsätter behandlingen, inte remitteras till vuxenpsykiatriker och en del av fallen söker inte behandling. Även om stimulantia utgör grunden för behandling av denna sjukdom, är icke-stimulerande läkemedelsbehandlingar också under utveckling. ADHD kan hittas tillsammans med många psykiatriska störningar hos vuxna. Behandling av möjliga komorbida tillstånd är mycket viktig för framgång med ADHD-behandling. Även om det är en väldefinierad störning, ökar den diagnostiska förvirringen som läkaren upplever med tillägg av psykiatriska komorbiditeter och sociala och kulturella invändningar. I studier där barn med ADHD följdes fram till ung vuxen ålder visades det att fallen löpte högre risk för nikotin-, alkohol- och drogberoende samt humör- och ångeststörningar jämfört med kontrollgruppen. En noggrann differentialdiagnos som tar hänsyn till psykiatriska, sociala, kognitiva, pedagogiska, medicinska och neurologiska faktorer är obligatorisk vid utvärdering av patienter med ADHD. Realistiska förväntningar på behandling och intervention, målsymtom bör vara tydligt definierade och potentiella risker och fördelar för patienterna bör noggrant utvärderas. Vid korrekt diagnos ger behandling av vuxna ADHD-fall positiva resultat som hos barn. Utöver läkemedelsbehandlingar bör även psykosociala angreppssätt tillämpas i behandlingen. Dessutom, när individer som diagnostiserats med ADHD inte får lämplig behandling, stöter de oftare på svårigheter i skolan, arbetet och yrkeslivet, fattar dåliga beslut, deltar i högriskaktiviteter, kör farligt och livslånga juridiska problem. Studier har visat att de ofta framförda påståendena om överdiagnostik och onödig behandling inte speglar verkligheten.
ADHD är ett av de viktiga problemen för både samhället och hälso- och sjukvården när det gäller dess olika negativa effekter på mellanmänskliga relationer, skola och yrkesliv. Störningen drabbar ett brett spektrum av människor, inklusive inte bara patienter utan även deras omgivning, familjer och föräldrar. Av denna anledning är det mycket viktigt för individer med ADHD att bli erkända, diagnostiserade och kunna få tillgång till lämpliga holistiska metoder för behandling i vuxen ålder, såväl som i barndomen, när det gäller både individens och folkhälsan.
Läs: 0
