Det är den första och vanligaste av de inflammatoriska tarmsjukdomarna. Frekvensen av ulcerös kolit (UC) är cirka 6-10 per 100 tusen; Incidensen är högre bland anhöriga. Även om denna situation tolkas till förmån för genetisk predisposition, finns det ingen definitiv konsensus om etiologi. Ulcerös kolit är en sjukdom vars orsak är okänd, som yttrar sig som en kronisk, återkommande inflammation i tjocktarmen (sår, rodnad och skörhet förekommer), där patientens känslomässiga tillstånd är viktigt under sjukdomsförloppet efter att det börjar. , och det ses bara som koloninblandning. Vid UC är tjocktarmens slemhinna och submucosaskikt involverade. I nästan alla fall är den distala tjocktarmen (ändtarmen) inblandad och inflammationen sprider sig proximalt därifrån. Den terminala ileum (tunntarmen) är vanligtvis inte involverad. Eftersom sjukdomens förlopp och prevalens varierar individuellt krävs individuella behandlingsmetoder. Efter att diagnosen ulcerös kolit har ställts (KOLONOSKOP) bör sjukdomens omfattning fastställas. Särskilt om sjukdomen är i nivå med den nedåtgående tjocktarmen eller under, där topikal behandling kan nå, eller är proximal till den nedåtgående tjocktarmen, där topikal behandling inte kan nå, är de viktigaste frågorna som måste besvaras innan behandlingsplanering. Ulcerös kolit har tre typer av engagemang (distal kolonengagemang, vänster kolontyp, hel kolonengagemang), fyra typer av aktivitet (remission, mild, måttlig och svår aktivitet) och fyra olika sjukdomsförlopp (asymtomatiska efter den första attacken, aktiviteten ökar gradvis. värre med tiden, kroniska ihållande symtom och kroniskt återkommande symtom). Därför bör behandlingsrekommendationer för ulcerös kolit fastställas utifrån patienten och typen av koloninblandning. När ytterligare viktiga faktorer som extrakolonfynd, patientens ålder, andra samsjukligheter, tidigare operationer, intolerans mot mediciner, livsstil och personliga behandlingspreferenser beaktas, kan dessutom tusentals möjliga behandlingsregimer dyka upp. Syftet med läkemedelsbehandling vid ulcerös kolit är att uppnå remission på kort tid, förbättra livskvaliteten, minska behovet av långvarig steroidanvändning samt förebygga komplikationer av sjukdomen och de läkemedel som används i behandlingen. Inom behandling har ett ökande behandlingssätt från enkel till komplex antagits. Medicin som används vid behandling Medan 5-aminosalicylsyra (5-ASA) anses vara det huvudsakliga behandlingsmedlet, anses steroider och immunmodulatorer som behandlingsförstärkare och infliximab, kalcinorinhämmare [ciklosporin A (CsA) och takrolimus] eller kirurgi betraktas som räddningsterapi. Risken för tjocktarmscancer ökar hos patienter med ulcerös kolit från 7-10 år, och risken ökar när sjukdomens varaktighet ökar. Av denna anledning bör patienter med ulcerös kolit följas upp med upprepade koloskopiska undersökningar, särskilt under de följande åren.
BESTÄMNING AV SYMPTOMEN OCH SVARIGHETEN AV ULCERATIV KOLIT
Nyuppstått ulcerös kolit eller återkommande exacerbationsattacker. Det yttrar sig vanligtvis som buksmärtor och blodig och/eller slemig diarré. I svåra fall observeras symtom på viktminskning, takykardi, feber, anemi och buken. Innan läkemedelsbehandling påbörjas bör andra orsaker såsom infektiösa (Clostridium difficile, cytomegalovirus), toxiska (antibiotika, NSAID), mesenterisk ischemi och malignitet uteslutas. Valet av behandling görs efter graden av sjukdomsaktivitet, dess prevalens (proktit, vänster kolontyp eller pancolon), sjukdomsförloppet, frekvensen av skov, extrakolonfynd, tidigare intagna mediciner, biverkningar av medicinerna, och patientens preferenser. Svårighetsgraden av sjukdomsaktiviteten kan bestämmas enligt Montreal-klassificeringen. Enligt denna klassificering
-Remission: tre eller färre avföring per dag;
- Lätt svårighetsgrad: Har blodig eller blodlös avföring högst fyra gånger om dagen. Puls, feber, hemoglobinnivå och sedimentering är normala i denna grupp.
-Måttlig:Det finns 4 till 6 blodiga avföringar per dag, och det är inga systemiska symtom. .
-Svår: det finns mer än 6 blodiga avföringar per dag, vanligtvis med systemiska symtom (feber över 37,5 0C , puls mer än 90/minut för hög), anemi (hemoglobinnivå mindre än 10,5 g/dL) och ökad sedimentationshastighet (>30 mm/timme).
DIAGNOS
Defekation av blod-slem, diarré och buksmärtor är de viktigaste kliniska symtomen; Definitiv diagnos ställs genom koloskopi och koloskopisk biopsi.
BEHANDLING
Det varierar beroende på graden av lokalisering och aktivering i tjocktarmen.
- BEHANDLING AV DISTAL KOLIT (PROKTIT)
Lätta och måttliga fall begränsade till ändtarmen bör initialt endast behandlas med topikala preparat. 5-ASA-preparat i form av stolpiller (t.ex. 1 g/dag) är det första behandlingsalternativet och ger remission i 31-80 % av fallen (3). Topisk administrering av mer än 1 g/dag meselamin ökar inte svarsfrekvensen. Även om 5-ASA i form av lavemang är ett alternativ, är läkemedlet som ges i suppositorieform lägre i volym och tolereras därför bättre av patienten och mer effektivt.
Topiska steroider (budesonid 2-8 mg /dag och hydrokortison 100 mg/dag). mg/dag) är mindre effektivt än topisk meselamin. Om topikal behandling inte ger fördelar rekommenderas kombinationer av topikal meselamin och/eller oral meselamin (2-6 g/dag) med topikala steroider som andrahandsbehandling. När symtomen inte försvinner inom 2-4 veckor bör patientens följsamhet ses över. I de fall där symtomen kvarstår bör förekomsten av infektiös kolit och spastisk kolon som kan åtfölja ulcerös kolit omprövas. I närvaro av proktit som kvarstår trots dessa behandlingar ska patienten behandlas som om det vore mer utbredd och svår kolit.
-BEHANDLING I TYP VÄNSTER KOLONN
Lätt och måttlig ulcerös kolit av vänster kolontyp bör initialt behandlas med topikalt aminosalicylat och oral meselamin (>2 g/dag) (1). Med högre doser av peroral meselaminbehandling (2,4 g/dag vs 4,8 g/dag) uppnåddes snabbare klinisk förbättring och rektalblödning upphörde snabbare (16 dagar vs 9 dagar, p<0,05), men det fanns ingen signifikant skillnad m.t.t. uppnå remission (20,2%) vs 17,7%) har rapporterats (6,7). Om rektal blödning fortsätter trots att den kombinerade behandlingen fortsätter i 10-14 dagar, bör systemiska steroider (prednisolon 40-60 mg/dag, engångsdos) läggas till behandlingen (1). Även om dess överlägsenhet ännu inte har bevisats, stoppas vanligtvis steroiden vid 40 mg/dag första veckan, 30 mg/dag andra veckan och sedan 20 mg/dag under en månad, och sedan minskas dosen med 5 mg/dag per vecka. Svår ulcerös kolit av vänster kolontyp anses allmänt vara en indikation för sjukhusvistelse och initiering av systemisk behandling (1).
-ALLA BEHANDLING VID KOLONVÄGGANDE
Vid mild och måttlig ulcerös kolit bör oral behandling påbörjas ensam eller tillsammans med lokal behandling. Patienter med kliniskt mild till måttlig kolit och utbredd sjukdom bör behandlas med oralt sulfasalazin (4-6 g/dag) eller oralt och lokalt meselamin som första behandlingsalternativ. I de fall som inte svarar på oral och topikal aminosalicylatbehandling inom 10-14 dagar eller har allvarliga symtom bör oral steroidbehandling läggas till. I steroidberoende eller steroidrefraktära fall bör azatioprin (2,5 mg/kg/dag) eller 6-merkaptopurin (1,5 mg/kg/dag) läggas till behandlingen för att uppnå och bibehålla remission.
>-BEHANDLING AV SVARLIG ULCERATIV KOLIT
Svår ulcerös kolit definieras som närvaron av mer än sex fall av blodig diarré om dagen och systemiska fynd som t.ex. som feber, takykardi och anemi. Eftersom det finns risk för att utveckla livshotande toxisk megakolon och perforation, rekommenderas att dessa patienter läggs in på sjukhus för intensiv behandling och observation. I dessa fall är intravenös metylprednisolon (60 mg/dag) eller hydrokortison (400 mg/dag) det huvudsakliga behandlingsalternativet för att uppnå remission. Infliximab (5 mg/kg) kan ges i fall som är resistenta mot den högsta dosen av oral steroid och 5-ASA-behandling.
Kolektomi kan krävas i 29 % av fallen med svår ulcerös kolit som kräver intravenös steroid behandling. Därför bör dessa fall ses av en kolorektalkirurg under sjukhusvistelse. I de fall där effekten av sjudagars steroidbehandling inte observeras är förlängning av behandlingen inte fördelaktigt och kan påverka postoperativ sårläkning negativt. Därför bör kolektomi diskuteras i de fall då allmäntillståndet förvärras eller ingen klinisk förbättring observeras trots tre dagars intravenös steroidbehandling.
Läs: 0
